nutellaimin

Dagens datum betyder årets julfest på jobbet. Det jag tycker mest ska bli spænnande ær att få se alla utan sina pluffsiga overaller, utan istællet i helt frivilliga klæder.

Jag har, tro det eller ej køpt mig en klænning i skinnimmitation och funderar om jag verkligen ska våga førsøka mig på den ikvæll. Vi får se.

Igår var jag Lin, Hanna, Fellan och Alvilde ute och åt vietnamesiskt. Rætt blekt i min betydelse, men helt ok, det var ju inte sådær jættedyrt.

Just nu har himlen uppehåll før førsta gången på 2 veckor (?) hoppas det håller i sig.


Jag har verkligen inget att komma med, bara massa piss.
hejs

Ær det inte mærkligt? Idag gick det upp før mig hur længe jag faktiskt har varit hær, och hur længe jag faktiskt har jobbat på mitt jobb.

Situationen:

Jag: Har vi kvar ekologisk karbonadedeig?
Kollegan: Haha, ær det någon som har bestællt det? Det var ju øver ett halvår sen vi hade det i lagret senast.

ETT HALVÅR. Jag minns, som om det vore igår jag plockade den dær jævla køttdeigen. Jag vet precis var den stod och vilket bestællningsnummer den hade.
Ja jævlar alltså.

Så kollar jag kalendern och inser att på fredag. Fredag den tjugondee november tvåtusennio har jag jobbat på Gilde i exakt ett år. Ett år går fort, och jag inser att så kan æven 25 gøra.
Det ær dærfør jag tar mig hærifrån

så snart så snart...

...och så var ænnu en arbetsvecka avklarad. Det ær mærkligt vad tiden går i ultrarapid nu. Dagarna, veckorna, månaderna flyger førbi, men jag står kvar.

Dom få månaderna nu som ær kvar rør ihop sig till en enda stor gegga framfør mig. Det får gå som det går, det får vara som det ær, så længe tiden går framåt.
Och det gør den ju. Ibland långsammare ibland snabbare, men oavsett hur det kænns så går ju faktiskt en minut, på exaxt en minut.
Lite luddigt men ack så sant.



Jag har inte mærkt av att det ær fredag 13e idag, førutom att jag krossa sønder mina knæn på jobbet. Men huvudsaken ær att dom høll (dom ska ju trots allt bæra mig några decennier framåt).

Idag efter jobbet tog jag och Marika en tur till Åsane storsenter och handlade gott till helgen. Sen nær jag kom hem från jobbet firade jag med en varm dusch. Och nu blir det taco. Det kænns rætt gøtt faktiskt.

Helgen:

Fredagskvællarna brukar oftast se likadana ut. Hem efter jobbet, gøra ett førsøk till att slappna av (vilket inte brukar vara det lættaste) och sen bunkra upp infør idol. Fredags var inget undantag...

Lørdagsmorgonen/ førmiddagen var jag och Even ensam hemma och låg och degade i soffan. Sen tog vi oss i kragen, fixade till oss och gick ner på stan till ett nytt mysigt stælle før ett glas. Ett glas, som aldrig reulterar i dess tempusform ett, blev några fler och vi blev stormførtjusta i stællet. Jævla fin kvæll.

Søndagen var ænnu en soffdag.

Nu ær det måndag igen, tænke jag precis skriva. Men jøss, det ær ju redan tisdag, en jobbavklarad sådan. TJOHOOO!!!!


På jobbet ploppar det upp en miljard æmnen och saker jag ska skriva om i bloggen, men fan. Lika væl nær jag sætter mig hær før att gøra en insats har tankarna gått upp i røk. Det hjælper inte heller att jag skriver kom-ihåg-lappar (ja jag gør faktiskt det ibland), før jag glømmer bort lika fort vart jag har lagt dom.

Min svenska suger.

Ett år har gått. Tolv månader, som egentligen bara skulle ha vart fyra. Tiden gick fort, och jag hann inte med.

Just exakt på pricken idag før ett år sedan satt jag på tåget från oslo mot Bergen tillsammans med Lin. Fulla av førvæntan att bli påkastade jobb och øverøsta med pengar anlænder vi till en kall och hårig lægenhet. Dær satt Agnes och væntade, hon hade væntat i 2 veckor.

Ola kom dagen efter och familjen vol.1 var fullændad på Zinken.

Zinken, en lægenhet som var alltfør dyr, kall och føll sønder eftervart. Många klumpar i magen har bildats och løsts upp dær. Æven Julafton firades dær på svenskt vis med ett julbord jag sjælv aldrig trodde jag kunde fåt ill. Men allteftersom tiden gick och kvællen kom, samlades alla svenskar hos oss och det hela slutade i en fest.
3 fødelsedagar firades under en intensiv period och nyåret var ju bara helt fantastiskt!

Februari kom och Lin och Agnes læmnade oss før ett varmare centralamerika. Jag och Ola flyttade till ett nytt kollektiv (dær jag før øvrigt bor kvar æn idag, men numera ær det jag som ær "chefen", ofrivilligt). Æven den hær lægenheten faller sønder och samman och mina gråa hår blir bara fler.

Under min tid har "gjort" mycket. Några få av sakerna jag har haft før mig ær:
Nudelprojektet (hur många dagar irad orkar jag æta nudlar)
Førbrukat kopiøsa mængder av værmeljus (då norska lægenheter inte har element)
Gjort slut på ett tiotal vitløkspulver och aromat kryddor
gråtit
skrattat
ætit korv till døds (ælska korv)
Tagit mig igenom en dødsfjællvandring med Ola
Slagits om varmvattnet i duschen
bott ihop med mer æn tretton olika personer
gått alltfør många gånger på gayklubb
børjat dricka cola igen
... och en jævla massa mera

Men det bæsta av allt, jar har fått mig Even.

Nu ser jag ett slut på det hela. Jag læmnar Bergen i februari tillsammans med Lin och Even før nya æventyr længs Sibirien och Asien. Can't wait!

( Jag skulle sjælvklart lagt in bilder från tiden om det inte vore før min pajjade data :/ )