nutellaimin

Aterhamtningen fran seglingen har blivit en varande aktivitet. Om jag inte rullar hem blir jag forvanad... For vad vi lever lyx jag och min boms! Gourmetmat varje dag. Nybakat surdegsbrod med diverse gottigheter till palagg, frappuchinos, cocktails hit och dit och till kvallen satter vi garna tanderna i en valsmakande treratters. 

 

Om det inte vore for att vi just nu bor pa dorm sa kan vi knappast kalla oss backpackers. Vi ger lite fan nu i "slutet" och gottar oss lite extra...

 

Igar skartorsdag gav jag mig i paskagg tva dyk. Magiskt som alltid! 

 

 

Har kommer ett inlagg jag trodde aldrig skulle komma. Jag trodde namligen att jag inte skulle vara vid liv efter seglingen jag just overlevt fran Panama till Colombia.

 

Naval, lite dramatiskt kanske, men den efterlangtade seglingen genom San Blas osamfund skulle vara nagot utover det vanliga och det blev det minsann. Den forvantade turen skulle ta oss 5 dagar, varav 4 natter med segelbaten Trophy Girl och dess crew- kapten och tva vardinnor. For att gora en lang invecklad historia kort kan jag sammanfatta turen med; Hopploshet, svalt, dodsfruktan och uppgivenhet.

 

 

Ett gang som fran borjan var 9 personer ankom Colombia som 6. Vi var ett engelsk par (Gus 42 och Celine 35), 2 Canadensiska pojkar (Kyle 23, Chris 25), vardinnorna Alejandra och Monica och sjalvaste Kapten Antonio. Kyle skulle bara vara med en natt, och vara tva vardinnor lamnade baten pga bristande fortroende for kaptenen. Med andra ord; de ville inte utsatta sitt liv for fara genom att segla med denne galne man. Vi hade inget val.

 

Var palitlige kapten Antonio morgonen en timme fore planerad avfard (blev ingen avfard den dagen)

 

Baten var redan vid start rent ut sagt disgusting. Forsta natten vi seglade stormade det likt aldrig forr och jag har aldrig upplevt nagot sa extremt och adrenalinet gjorde det omojligt att sova. Vi kom iallafall fram sakert och trodde att den varsta biten var overstokad. Not true. 

 

 

Fyra natter blev nio. Vara utlovade 3 mal mat om dagen resulterade i totalt tva på, hela resans tio dagar. resterande; obefintliga. Informerade att allt var inkluderat (aven vatten) behovdes inga kontanter mTvAlla hade anda lite "just in case" dollar, men vad hjalpte det nar det enda man kunde kopa pa oarna var coca cola, cigaretter och ol. Vi levde pa vita bonor pa konserv till frukost och fyra paket nudlar (delat pa 6 pers) till middag och sparsamt med vatten i den tropiska hettan.

 

 

 

Efter att 1/3 i crewet hade overgivit oss bestamde vi oss for att inte segla mer pa nattetid. Seglade en hel dag och sedan kom kaptenen och Monica overrens om att vi skulle gora det anda for att komma fran fortare. Det var den varsta natten jag nagonsin upplevt i mitt liv. Jag horde hur crewet skrek och brakade under natten segling och till slut brot det ut kalabalik. Bada seglena gick sonder, revs upp. Kolsvart, mitt ute pa havet i en segelbat utan segel, med plenty av korallrev som baten latt kan ga pa grund eftersom att vi nu bara "drev" med vinden utan nagon som helst kontroll vart. Vi tog alla pa oss flytvast och bad. Det har var slutet tankte jag.

 

 

Men sa smaningom kom solen fram och vi lyckades orientera oss och ta oss till en liten o dar vi ankrade och kaptenen skulle handsy seglena sa att vi kunde fara dagen darpa. Istallet tog han lilla baten in till land och drack ol, medans Gus satt och handsydde seglena. Vilket fortroende man far for en san typ. Och darmed lamnade aven Monica baten och lyckades fa plats pa en cargobat som gick till Colombia. Vi bonade och bad om att fa hjalp av henne att ordna sa att vi ocksa kunde fa aka med, men hon tankte bara pa sig sjalv och akte.

 

Aterigen skoljde hopplosheten over oss som en vag, da ingen av oss hade nagra som helst kontanter att ge ett forsok att arrangera en annan bat, sa vi hade inget annat val an att halla fast vid var kapten i hopp om att komma fram... Och efter ett par seriosa tilltalningar till kaptenen tog han sig samman och gjorde sitt jobb. Vi seglade med ett segel resterande distans till Colombia och vi alla kom fram i en bit. Smutsiga, hungriga, utmattade men otroligt lattade ankom vi Carpugana i Colombia utan en dollar pa fickan. 

 

 

I en by utan ATM finner vi ett hostel som kan ta betalt med visa och ge 15$ i cashback sa vi lyckas fa husrum for natten (basta duschen i mitt liv), ett mal mat, och en batbiljett till turbo dagen darpa.

 

Och nu mina vanner befinner jag mig i den livliga staden Cartagena i Colombia, med mat i magen, pengar pa fickan med 3 nyfunna underbara vanner. Det festas och det promeneras och samtidigt gors det ingenting. Colombia ar  a w e s o m e !

 

 

  

Och tro mig, jag har långt ifrån bergtatt alla detaljer, Javligt var det. Aventyr, javisst!

 

Jag kom pa att jag glomt att beratta en liten lustig historia for er.

 

Nar vi skulle gora landbytet fran Costa Rica till Panama skulle vi krossa enligt Lonely Planet;  "Centralamerikas mest avslappnade/somniga gransovergang". Da andra granser inte har vart speciellt kontrollerade, forvantade vi oss iallafall inte att det har skulle vara nagon storre grej. Men ack sa fel. Nar du minst anar det...

 

Vi kommer gaendes, stankandes, svettiga barande pa alla vara tillhorigheter mot den skrangliga bro som forenar Costa Rica och Panama. Ler glatt och obekymrat mot granspersonal, polis och tull. En dam vinkar forsiktigt in mig i en liten barack och ber mig att fa titta i handvaskan. Hon granskar mig fran topp till ta och gar igenom vaskan med nogrannhet. Hon ser fragande ut pa mig nar hon tittar i pasen varpa jag har en baugette i och jag far forklara vad det ar - en baugette med kokt agg. haha. Even star utanfor och smaler for att det for en gangs skull ar jag som blir checkad och inte han... Nagot han senare far igen.

 

Efter min genomsokning blev hon intresserad i Even. Han far folja med in och stackarn som hade druckit ett par for manga ol kvallen innan, och detta var tidig morgon var lite skakis i kroppen. Nagot kommandoran uppmarksammar och fragar gang pa gang varfor han ar sa nervos. Porque, porque porque...? Hon och en manlig assistent gar igenom varenda liten ficka pa Evens vaskor och klader och nar dom finner sma pasar ser man ljuset i deras ansikte att de fyndat nagot(!) vilket overgar till en besvikelse nar dom inser att det bara ar massa pasar med sand och smasnackor som vi plockat. Kvinnan kommer ut ur baracken och stanger dorren och fragar ut mig varfor Even ar sa nervos. Vad fan ska jag svara?

 

Efter en stund kommer Even ut och allt var "todo bien", stackarn hade namligen fatt dra ner byxorna och visa bade snopp och stjart. Stackarn.

 

Det var den "relaxade" gransovergangen...

ahh som vi langtade till strand och sol. Men har i Bocas bjuds det pa graa dagar med mer eller mindre konstant, surt regn och ett standigt ostyrigt frizzigt har. Lite av en besvikelse, men jag har yogat och atit min forsta riktiga indiska thali och druckit min forsta kopp med riktigt indiskt chai sedan jag var i Indien, och det ni, blir inte sjalen glad av det, da vet jag inte vad som gladjer den.

 

Har funderat mycket pa framtiden och varenda cell i min prickiga kropp viskar ett och samma ord till mig. Jag har borjat smida lite planer, men inget 100% annu, men i hjartat och magen kanns det helt galet ratt just nu.

 

Den som lever far se... 

 

Har vart lite uttrakad och i kombination med detta haft en stark hemlangtan i det sista. Sa kan ni inte gora en grej for mig? Jag skulle bli sa vaaaaldigt glad. Ni som laser det har och tycker om mig iallafall lite, kan inte ni skicka mig en kram har pa bloggen, facebook eller whatever. Jag kramar iallafall ihjal er, till tusen bitar- just nu!