nutellaimin

Istället för ord ger jag er bilder. Bilder som säger mycket. sommar alltså.

 

Bilder från en kväll där ord känns mer än överflödiga, och kan inte i det närmaste beskriva kvällen i dess rättvisa.

 

Linnea är hemma. Framtiden är officiellt invigd. Har hunnit träffa dom flesta. Druckit öl på Ågatans uteservering, samt i trädgårdsföreningen. Flyttat till egen lägenhet. Dansat till soluppgång. Ätit allt jag kommit över.

 

Två veckor har passerat och jag har redan lämnat sverige igen. Är på Norska sörlandet, i Tvedestrand och träffar Even och lapar sol, äter 3 efterätter, pratar och njuter av att inte röra mig mer än ca 2 meter om dagen. Efter en helg som den senaste med både invigning av Framtiden, bal och Äntligen Hemma fest går det åt att bara göra ingenting för en stund.

 

 

Att vara hemma!

Att bli bemött av vänner med enorma hjärtan och varma välkomnande famnar gör mig överväldigad, och påmind om villken sablans tur jag har att ha dessa fantastiska människor i just mitt liv. Jag är så oändligt tacksam. Såååå tacksam att jag inte förstår hur jag ens hamnat där jag är idag, med den umgängeskrets som omringar mig. Ni gör mitt liv så förbannat bra.

 

För exempel i fredags så mötte jag upp ett glatt gäng i trädgårdsföreningen. Jag som redan var sååå glad och spänd över att få träffa alla igen höll ju på att smälla av hundra gånger om av overload-happiness. En helt vanlig sommarkväll för dom kanske, men för mig den mest perfekta på en evighet. Och vetskapen att jag inte ska iväg igen om en vecka eller två, utan vetskapen att detta kan upprepas hela sommaren lång finner jag inga ord för att beskriva.

 

 

Peppen var hög för säsongens sista Club Amsterdam och vi promenerade ner till L'orient straxt före 23 och efter ett kärt återseende med Sami intog jag dansgolvet för att stanna där mer eller mindre resten av kvällen. Dansade likt aldrig förr och hade det bara så jävla gött.

 

Det ryktades efterfest, men jag var slutkörd när klockan började närma sig tre, så jag tog mitt sunda förnuft till fånga och gick till bussen som tog mig hem till Ljungsbro. Glad i hågen kom jag fram runt fyra på morgonkvisten och slogs av hur ljust det var ute. Något ovant efter att ha levt nära ekvatorn en bra stund där alla dagar är lika långa, året runt. La huvudet på kudden och somnade illa kvickt.

 

Lördagen blev det häng på baksidan, bakisglass med David och kvällen bjöd på catch-up med Diana på uteservering och sangria. Jag älskar livet.